Åt lunch med JH i fredags. Han berättade att det går nån reklam nu som påstår att man kan köra en rakapparat i 60 timmar innan man förbrukat lika mycket energi som det går åt att tillverka en colaburk. Jag tyckte det lät rimligt, JH betvivlade det starkt, så pass att han övervägde att börja blogga igen för att skriva nåt om det. Hur som helst så tog jag reda på hur det ligger till.
Norska Hydro, som är en stor aluminiumproducent, har en energiåtgång, bara i sin smelter, på 13,7 kWh/kg producerad aluminium (http://www.hydro.com/upload/Annual_reporting/annual_2009/downloadcenter/Reports/01_annual_report.pdf). (De konsumerar ca 10 TWh om året vilket kan jämföras med hela Sveriges konsumtion på 150 TWh om året). Globala snittet för aluminiumproduktion ligger på 15 kWh/kg (http://en.wikipedia.org/wiki/Aluminium)
En colaburk väger 14 gram. Det innebär att energiåtgången bara för att fixa aluminium till burken, alltså exklusive transport och övrig tillverkning, uppgår till 191,8 Wh per burk.
(13,7 kWh/kg = 0,0137 kWh/g -> 14g x 0,0137 kWh/g = 0,1918 kWh = 191,8 Wh)
En Philips RQ1290/23 3-HD Serien Art.nr: 140961 (http://www.netonnet.se/art/personvard/personvard-for-man/rakning/rakapparat/philips-rq1290233-hdserien/140961.4767/) har en energiåtgång på Max. strömförbrukning: 5,4 W (Standbyeffekt: 0,15 W).
Du kan alltså köra din Philips RQ1290/23 3-HD i 35 timmar (191,8 Wh / 5,4 W = 35,5 h) tills du har förbrukat lika mycket energi som det går åt för att göra enbart aluminiumet till burken. Till det tillkommer övrig tillverkning och transport, så jo, 60 timmar kan nog mycket väl stämma.
Oavsett så tycker jag att JH ska börja blogga igen....
söndag 20 februari 2011
lördag 5 februari 2011
Vykort från Dubai - del 3, Bokslut och varför sukukerna ska rädda Dubai
För att nå min slutsats på vad jag tror om Dubais ekonomiska utsikter har jag valt en lite annan vinkel. Det är ingen hemlighet att tillståndet för Dubais fastighetsmarknad är superrisigt just nu. Otaliga projekt står oavslutade, eller avslutade men utan hyresgäster. Framtiden ser minst sagt mörk ut i det avseendet. Men för att förstå mitt resonemang om den här marknaden är det dock viktigt att först sätta sig in i bakgrunden till de nya islamiska finansieringsformerna, framförallt sk Sukuks.
Så nej, i ljuset vad en fungerande sukukmarknad är värd för islamiska stater är ett oavslutade byggprojekt i storleksordningen ett Göteborg eller ett Stockholm nog inget jätteproblem. Klart det kunde varit bättre, men staterna kommer att se till att risktagarna i projekten går skadefria. Oljepengarna kommer plocka upp den här notan.
Men är projekten något att äga överhuvudtaget då? Nja, enligt ovanstående resonemang så blir ju alla fastighetsinvesteringar en riskfri lottsedel. Om marknaden återhämtar sig, hyresgästerna kommer tillbaka och priserna går upp, så är det ju kanon. Då kan man tjäna lite pengar på de enorma investeringarna. Om inte, så kommer Dubai och Abu Dhabi kliva in och ta notan, bara för att skydda sukukinvesterarna. (I värsta fall skulle säkert Saudiarabien kliva in med förmånliga lån, men så stora är inte förlusterna att Abu Dhabi inte skulle klara av dem).
Men seriöst, vem vill bo i öknen då? Efter att ha spenderat sammanlagt uppemot ett och ett halv dygn i bil runt om i UAE de senaste dagarna kan jag med säkerhet säga att vissa områden nog inte kommer överleva. Däremot så ligger Dubai 3 timmar från 1 miljard indier, 1,5 timme från 170 miljoner pakistanier, 1 timme från 70 miljoner iranier och 3 timmar från Afrika. Alla tillväxtregioner som inte har en riktigt naturlig ingång till Europa. Om jag är en indier med lite pengar och vill köpa ett semesterhus så är Dubai faktiskt ett uppenbart val. Stränderna är fantastiskt vita, skatten är noll, arbetskraften billig, prisläget bra (lägre än Sverige i alla fall, bensinen kostar 3,50 litern), infrastrukturen mycket väl utbyggd och allt präglas av en mycket inbjudande inställning. Dubai visar tydligt att man förstått att man inte har nåt annat val än att attrahera utlänningar. Här har man ingen olja att luta sig tillbaka på. Dubai är av tradition en handelsstat. För att överleva jämte sina förmögna grannar kommer man fortsätta sträva mot att bli mellanöstern, Asien och Afrikas portal mot väst. Här går kvinnor heltäckta i svart 13 på dussinet nere på Dubai Mall (trots det bär snittkvinnan i Dubai smink för 3000 spänn i handväskan), men ändå tittar ingen snett på en halvnaken europeisk tjej, så det är ändå i någon mening tolerant. Må vara att samhället fortfarande är galet rasistiskt (man måste uppge ras när man söker jobb, och det avspeglas i lönen), men det är samtidigt öppet och inbjudande för alla, inte på lika villkor, men ändå för alla.
Sammantaget så måste jag säga att jag tror på Dubai, att fastighetskrisen säkert kommer att svida, men att risktagarna kommer att gå skadefria (hittills är bara en sukuk i default och låntagaren sitter i fängelse i Saudiarabien för bedrägeri). I det jag sett verkar Dubai ha rätt inställning till regleringar för att kunna attrahera utlänningar och etablera sig som en länk mellan mellanöstern och väst. Tänk bara på vad ett enkelt regelundantag kunde göra föra att få en öde stad ute i öknen i Nevada att blomstra i över ett halvsekel.
Nu ska jag ta bilen upp till de andra emiraten Ajman och Sharjah. Sen blir det Burj Khalifa ikväll och därefter raka vägen ut till flygplatsen och hem.
Köpa hus i Indien eller här?
- Efter likviditetsboomen 2002-2004 började det växa fram en helt ny linje av islamiska investeringsalternativ, sk sharia compliant solutions, bland annat Sukuk och Ijara structures. Från ingenstans har de här sakerna exploderat till att utgöra en viktig del både i företags och staters finansiering i mellanöstern.
- Sukuken är viktig därför att den ger islamiska företag och stater en bredare tillgång till lånefinansiering. Koranen förbjuder nämligen ränta och suskus är en obligationsliknande sale and leaseback agreement som tillåter rättrogna muslimer att kringgå det här.
- Varje produkt utvärderas och godkänns av en Islamic Scholar, oftast i Bahrain eller Saudiarabien.
- På grund av avsaknaden av en fungerande kapitalmarknad har de striktare muslimska staterna historiskt fått stå för mycket av investeringarna själva, exempelvis i infrastruktur, medan man sett hur staterna i väst kunnat överlåta det på privata aktörer.
- En Sukuk är ett Sale and leaseback agreement, där ägandet av tillgången man vill finansiera, exempelvis en tomt där man ska bygga ett hus, övergår till ett SPV, Special Purpose Vehicle, som äger tillgången och kassaflödena den genererar fram till Sukukens förfall då ägandet återgår och "lånet" löses.
- Största marknaden för det här finns i Suadi Arabien, men en stor del av projekten i Dubai är finansierade med Sukuks. Mest känt är byggföretaget Nakheel och deras Dubai World.
- Det finns två skolor av Sukus, Middle Eastern och Malaysian.
- En av anledningarna till att marknaden blivit så stor är att Suadi Arabien börjat ruttna på att finansiera allt ur egen ficka och tvingar nu bankerna att ta 5-10% i alla emissioner.
- Saudi Electricity Companys emission för ca 1 år sedan var den första emissionen där man sålde sukuks mot framtida kassaflöde. Tidigare emissioner har varit baserade på faktiska tillgångar, land, byggnader etc. Det här öppnade dörren för helt nya möjligheter till financial engineering (läs CDO liknande kassaflödesbaserade strukturer).
- Efter fastighetskrisen slog till tvingades investerare i efterhand upptäcka att de quasi-government owned projects man investerat i inte var så government backed som man trodde. Till slut tvingades Dubais regering dock kliva i och stötta upp investerarna, ge dem 40% cash och refinansiera 60% i nya sukuks. Den processen pågår fortfarande. Pengarna fick man från en 10 miljarder dollar bailout från Abu Dhabi, vilket också är anledningen till att Burj Dubai nu heter Burj Khalifa.
Så nej, i ljuset vad en fungerande sukukmarknad är värd för islamiska stater är ett oavslutade byggprojekt i storleksordningen ett Göteborg eller ett Stockholm nog inget jätteproblem. Klart det kunde varit bättre, men staterna kommer att se till att risktagarna i projekten går skadefria. Oljepengarna kommer plocka upp den här notan.
Men är projekten något att äga överhuvudtaget då? Nja, enligt ovanstående resonemang så blir ju alla fastighetsinvesteringar en riskfri lottsedel. Om marknaden återhämtar sig, hyresgästerna kommer tillbaka och priserna går upp, så är det ju kanon. Då kan man tjäna lite pengar på de enorma investeringarna. Om inte, så kommer Dubai och Abu Dhabi kliva in och ta notan, bara för att skydda sukukinvesterarna. (I värsta fall skulle säkert Saudiarabien kliva in med förmånliga lån, men så stora är inte förlusterna att Abu Dhabi inte skulle klara av dem).
Men seriöst, vem vill bo i öknen då? Efter att ha spenderat sammanlagt uppemot ett och ett halv dygn i bil runt om i UAE de senaste dagarna kan jag med säkerhet säga att vissa områden nog inte kommer överleva. Däremot så ligger Dubai 3 timmar från 1 miljard indier, 1,5 timme från 170 miljoner pakistanier, 1 timme från 70 miljoner iranier och 3 timmar från Afrika. Alla tillväxtregioner som inte har en riktigt naturlig ingång till Europa. Om jag är en indier med lite pengar och vill köpa ett semesterhus så är Dubai faktiskt ett uppenbart val. Stränderna är fantastiskt vita, skatten är noll, arbetskraften billig, prisläget bra (lägre än Sverige i alla fall, bensinen kostar 3,50 litern), infrastrukturen mycket väl utbyggd och allt präglas av en mycket inbjudande inställning. Dubai visar tydligt att man förstått att man inte har nåt annat val än att attrahera utlänningar. Här har man ingen olja att luta sig tillbaka på. Dubai är av tradition en handelsstat. För att överleva jämte sina förmögna grannar kommer man fortsätta sträva mot att bli mellanöstern, Asien och Afrikas portal mot väst. Här går kvinnor heltäckta i svart 13 på dussinet nere på Dubai Mall (trots det bär snittkvinnan i Dubai smink för 3000 spänn i handväskan), men ändå tittar ingen snett på en halvnaken europeisk tjej, så det är ändå i någon mening tolerant. Må vara att samhället fortfarande är galet rasistiskt (man måste uppge ras när man söker jobb, och det avspeglas i lönen), men det är samtidigt öppet och inbjudande för alla, inte på lika villkor, men ändå för alla.
Sammantaget så måste jag säga att jag tror på Dubai, att fastighetskrisen säkert kommer att svida, men att risktagarna kommer att gå skadefria (hittills är bara en sukuk i default och låntagaren sitter i fängelse i Saudiarabien för bedrägeri). I det jag sett verkar Dubai ha rätt inställning till regleringar för att kunna attrahera utlänningar och etablera sig som en länk mellan mellanöstern och väst. Tänk bara på vad ett enkelt regelundantag kunde göra föra att få en öde stad ute i öknen i Nevada att blomstra i över ett halvsekel.
Nu ska jag ta bilen upp till de andra emiraten Ajman och Sharjah. Sen blir det Burj Khalifa ikväll och därefter raka vägen ut till flygplatsen och hem.
Köpa hus i Indien eller här?
torsdag 3 februari 2011
Vykort från Dubai - del 2, Islamic Finance, Längst ut på palmbladet och Arabisk dansmusik
Islamic Finance - Uppe tidigt i morse för att träffa chefen för Fixed Income och en av obligationsförvaltarna på en av de större investmentbankerna i Dubai som är verksamma både i vanilla investment banking och Islamic investment banking. (En av dem var somalier och smygrasisten i mig blev faktiskt lite förvånad över att träffa en somalier med ett så kvalificerat jobb). Jag var där för att prata islamic finance och sharia compliant financing solutions, sukuks och sånt. Det visar sig att Dubais framtid är intimt förknippad med förekomsten och överlevnaden av såna här sharia compliant solutions. Återkommer om det i mitt ekonomiska bokslut över Dubai.
Längst ut på palmbladet Jumeirah - Efter en lunch vid poolen tog jag bilen till Palm Jumeirah, det superabsurda megaprojekt som är en hel stadsdel byggd på artificiella sandbankar i havet formade som en palm. En 2 km lång stam med 16 blad ut i vattnet, omgivna av en 11 km lång vall som vågbrytare mot havet. Överallt villor och hotell. Påbörjades 2001 och har varit ett problembarn sen start. Dessutom hindrade den avancerade konstruktionen vattnet från att cirkulera så det började lukta illa och växa alger, och till råga på allt så kom man på för nåt år sen att hela rasket sjunker ner i havet med ca 5mm varje år, hur länge det ska pågå vet ingen.
Hammarby Sjöstad på steroider - Sen tog jag en promenad genom Dubai Marina, och hängde lite vid deras sjukt fina strand vid havet. Helt sjukt byggprojekt, som om Hammarby sjöstad var en cancersvulst som bara fått växa okontrollerat. Precis som så mycket annat här alltså, fast nu med vatten. Har dock blivit så avtrubbad att när 20 halvfärdiga höghus står bredvid 20 färdiga höghus med orden To Rent över hela sidan, så reagerar jag knappt längre.
Arabisk dansmusik - Cruisade hem i min Mazda längs Sheikh Khalifa bin Zayed Road som går genom hela Dubai och lyssnade på arabisk dansmusik. Jag tror jag börjar gilla det. Bilfärden tog 2 timmar i rusningstid. Nu ska jag fixa middag.
Smogen kommer från gaskraftverken som knappt syns nere till höger i bild, precis söder om Dubai. Nånstans måste ju elen för att driva allt glitter i den här stan komma ifrån
Hotell ute på palmbaldet
Ett till hotell ute på plambladet
Hammarby sjöstad gånger 1000, fast lika många boende
En riktigt fin strand hade de i alla fall, lite för kallt för att bada dock
Iran på andra sidan gulfen. Ja bortanför Palm Jumeirah som syns på bilden alltså...
Längst ut på palmbladet Jumeirah - Efter en lunch vid poolen tog jag bilen till Palm Jumeirah, det superabsurda megaprojekt som är en hel stadsdel byggd på artificiella sandbankar i havet formade som en palm. En 2 km lång stam med 16 blad ut i vattnet, omgivna av en 11 km lång vall som vågbrytare mot havet. Överallt villor och hotell. Påbörjades 2001 och har varit ett problembarn sen start. Dessutom hindrade den avancerade konstruktionen vattnet från att cirkulera så det började lukta illa och växa alger, och till råga på allt så kom man på för nåt år sen att hela rasket sjunker ner i havet med ca 5mm varje år, hur länge det ska pågå vet ingen.
Hammarby Sjöstad på steroider - Sen tog jag en promenad genom Dubai Marina, och hängde lite vid deras sjukt fina strand vid havet. Helt sjukt byggprojekt, som om Hammarby sjöstad var en cancersvulst som bara fått växa okontrollerat. Precis som så mycket annat här alltså, fast nu med vatten. Har dock blivit så avtrubbad att när 20 halvfärdiga höghus står bredvid 20 färdiga höghus med orden To Rent över hela sidan, så reagerar jag knappt längre.
Arabisk dansmusik - Cruisade hem i min Mazda längs Sheikh Khalifa bin Zayed Road som går genom hela Dubai och lyssnade på arabisk dansmusik. Jag tror jag börjar gilla det. Bilfärden tog 2 timmar i rusningstid. Nu ska jag fixa middag.
Smogen kommer från gaskraftverken som knappt syns nere till höger i bild, precis söder om Dubai. Nånstans måste ju elen för att driva allt glitter i den här stan komma ifrån
Hotell ute på palmbaldet
Ett till hotell ute på plambladet
Hammarby sjöstad gånger 1000, fast lika många boende
En riktigt fin strand hade de i alla fall, lite för kallt för att bada dock
Iran på andra sidan gulfen. Ja bortanför Palm Jumeirah som syns på bilden alltså...
onsdag 2 februari 2011
Vykort från Abu Dhabi - Oavslutade byggprojekt och 40 mil från Ghawar
Tog bilen till Abu Dhabi idag, 12 mil sydväst om Dubai. Passerade så många oavslutade byggprojekt att jag nästan fick en chock. Enorma kontorskomplex, hotell, bostäder, villor, resorts, you name it. Enorma projekt, mitt ute i öknen. Där allt står helt stilla. Omfattningen är verkligen chockerande. Om nån sa till mig att det står tomma och pågående byggprojekt i Dubai motsvarande ett helt Göteborg skulle jag inte bli ett dugg förvånad. Lägg till det vägar och broar också. Ett tag kvar innan den här balansräkningen repar sig, men mer om det senare.
I Abu Dhabi missade jag precis skybaren på Royal Meridien som ligger precis vid havet. De stängde vid 1500 efter lunch. Blev en latte on the go innan jag åkte ut till nya motorvägen över Saadiyat och Yas Island, en 2,5 mil lång motorväg på vattnet över sandöarna som omger Abu Dhabi. Ibland undrar man hur de kan bygga så mycket utan att hela sandplätten bara rinner ner i havet. Till skillnad från Dubai så finns det dock riktiga stålar här. Abu Dhabi fick 95% av all olja som finns i UAE, ca 9% av världens reserver. Tack vare oljan åtnjuter Abu Dhabiborna världens högsta BNP per capita.
40 mil bakom mig, hos grannen, ligger Ghawarfältet, världens största oljefält, 1900-talets enskilt största ekonomiska tillväxtmotor, modern till allt från bensinen du tankar bilen med till plasten i din fjärrkontroll och huvudvärkstabletten du tar när du har ont i huvudet (ja, den är baserad på olja). Mäktigt.
Det mörka du ser längs med horisonten är tomma bostäder och pågående byggprojekt. Finns överallt, hur många som helst. Ser ut som ett mysigt område också...
Och såna här ser man överallt ute i öknen. Överallt, och flera gånger större. Som står helt still.
Waterfront Abu Dhabi. Även om stan var långt mer normal än Dubai fanns det tomma kontor här också. Hela den högsta kåken på bilden är tom och går att hyra på rot.
Ärligt talat, hur kan man stänga Skybaren efter lunchen?
I Abu Dhabi missade jag precis skybaren på Royal Meridien som ligger precis vid havet. De stängde vid 1500 efter lunch. Blev en latte on the go innan jag åkte ut till nya motorvägen över Saadiyat och Yas Island, en 2,5 mil lång motorväg på vattnet över sandöarna som omger Abu Dhabi. Ibland undrar man hur de kan bygga så mycket utan att hela sandplätten bara rinner ner i havet. Till skillnad från Dubai så finns det dock riktiga stålar här. Abu Dhabi fick 95% av all olja som finns i UAE, ca 9% av världens reserver. Tack vare oljan åtnjuter Abu Dhabiborna världens högsta BNP per capita.
40 mil bakom mig, hos grannen, ligger Ghawarfältet, världens största oljefält, 1900-talets enskilt största ekonomiska tillväxtmotor, modern till allt från bensinen du tankar bilen med till plasten i din fjärrkontroll och huvudvärkstabletten du tar när du har ont i huvudet (ja, den är baserad på olja). Mäktigt.
Det mörka du ser längs med horisonten är tomma bostäder och pågående byggprojekt. Finns överallt, hur många som helst. Ser ut som ett mysigt område också...
Och såna här ser man överallt ute i öknen. Överallt, och flera gånger större. Som står helt still.
Waterfront Abu Dhabi. Även om stan var långt mer normal än Dubai fanns det tomma kontor här också. Hela den högsta kåken på bilden är tom och går att hyra på rot.
Ärligt talat, hur kan man stänga Skybaren efter lunchen?
Vykort från Dubai - del 1, Mall x2, Vuxna män håller hand och Roadtripp i öknen
Slog till med lite sightseeing igår. Dubai Mall med hajtank och isrink inomhus, Burj Khalifa utifrån (satsar på att åka upp när vädret är bättre). Mall of the Emirates med inomhusskidbacke. Latte på kamelmjölk och glo på folk. Avslutade med att träffa vänner till Bill W på Mall of the Emirates vid sju.
En ganska kul iakttagelse är att det verkar mer ok här än på många andra ställen för vuxna män att hålla varandra i handen. Inte supervanligt, men man ser det ibland. Och det verkar inte riktigt vara en gaypryl heller utan mer far och en vuxen son, eller två nära vänner. Och det är inte det där stadiga handhållandet utan mer intimt med fingrarna om varandra. Sött.
För mig som inte tycker att feta gallerior är det roligaste som finns tog det inte lång tid att bli mätt på den plastiga upplevelsen. Så nu har jag hyrt en bil och ska ta en roadtripp ut i öknen istället. Tog en kort tripp ut igår, 20 minuter utanför stan så är det bokstavligen bara sand. Först ville jag åka till Oman, men det fick man inte för hyrföretaget, men ner till Abu Dhabi funkar. Vi får se vad det blir idag.
En ganska kul iakttagelse är att det verkar mer ok här än på många andra ställen för vuxna män att hålla varandra i handen. Inte supervanligt, men man ser det ibland. Och det verkar inte riktigt vara en gaypryl heller utan mer far och en vuxen son, eller två nära vänner. Och det är inte det där stadiga handhållandet utan mer intimt med fingrarna om varandra. Sött.
För mig som inte tycker att feta gallerior är det roligaste som finns tog det inte lång tid att bli mätt på den plastiga upplevelsen. Så nu har jag hyrt en bil och ska ta en roadtripp ut i öknen istället. Tog en kort tripp ut igår, 20 minuter utanför stan så är det bokstavligen bara sand. Först ville jag åka till Oman, men det fick man inte för hyrföretaget, men ner till Abu Dhabi funkar. Vi får se vad det blir idag.
tisdag 1 februari 2011
Vykort från Sudan - del 4, halvdag med säkerhetstjänsten
På min amerikanske väns initiativ så begav vi oss till Al-Shifafabriken. Den bombades av USA 1998 som hämnd för att Sudan låtit Usama Bin Laden använda landet som bas när han planerat bombningarna mot ambassaderna i Dar Es Salaam och Nairobi, och för att fabriken misstänktes vara en anläggning för kemiska stridsmedel. Det visade sig senare vara helt ute i skogen fel.
Anläggningen ligger i Omdurmans industriområde och är i princip orörd sedan bombningarna. Allt av värde, inredning osv är borta men jag hittade tex små medicinflaskor bland ruinerna, varav en del fortfarande var intakta. Etiketten var upplöst och oläslig men när jag hällde ut innehållet såg det ut som en jodliknande, rödsvart vätska. Anläggningen tillverkade veterinär och malariamedicin.
Charles och jag tar massa bilder, jag både med systemkamera och min iphone. När vi är klara och sätter oss i bilen för att åka vidare kommer tre män och börjar bitcha med Mohemmed. Det är ganska vanligt eftersom folk brukar vilja följa med oss eller att han ska köra oss någonstans. Men den här diskussionen drar ut på tiden.
Medan bitchandet pågår rings det fram och tillbaka i telefonerna och till slut säger Mohemmed att det är säkerhetstjänsten och att de vill ha filmen till kamerorna. Samtidigt sätter sig två av männen i bilen och säger åt Mohemmed att köra.
Telefonerna fortsätter ringa fram och tillbaka och stämningen är ganska hätsk, framförallt mot vår guide. Mig och Charles tittar de knappt på. De säger åt oss att stanna utanför ett hus. En av männen går in. Mohemmed och den andra bitchar vidare. Lite senare kommer mannen ut igen. Vi ska vidare. Det fortsätter ringas och ringas tillbaka.
Det är nämligen förbjudet att fotografera från broar, infrastruktur, statliga och militära byggnader. Dessutom behövs ett fototillstånd för att överhuvudtaget få använda en kamera i landet. Ett sånt får man gratis på nån obskyr myndighet nånstans och vi hade planerat att fixa det på eftermiddagen när vi var tillbaka i Khartoum, men det hade ändå inte gjort nån skillnad nu. De frågade inte ens om vi hade något tillstånd vad jag vet. Mohemmed hade sagt att det skulle vara ok och vi hade bara tagit en rövare på att ingen skulle bry sig ute i ett öde industriområde, på en raserad industritomt.
Vi kommer fram till en inhägnad anläggning och blir ledda in i ett rum. Där finns 3-4 pers, ett skrivbord, 5-6 fåtöljer längs med väggarna och en brits med en filt på. Åtminstone två av männen pratar engelska och börjar förhöra oss. Mohemmed är med och får sig en liten utskällning på arabiska då och då. Männen som plockade upp oss är också med och får svara på en del frågor. Så fort de förstått att Charles är amerikan får han dubbelt så mycket frågor som jag. De tar hans pass men mitt är lyckligtvis kvar på den för alla utlänningar obligatoriska registreringen hos polisen. (Jag bär ett extrapass på mig men beslutar snabbt att inte säga nåt eftersom det saknar visa, har ett annat passnummer och nog framstår som ganska suspekt att ha överhuvudtaget. Om de väl börjar klä av en så är det nog kört i vilket fall som helst och då kan man lika gärna vänta på att ambassaden får komma och rädda en).
Stämningen är ansträngd men inte hotfull. Jag känner mig inte så kaxig nu, kan jag säga. Vid ett tillfälle så pekar en av de ledande förhörsledarna mot britsen och sen mot Charles som sitter framför fönstret. En annan av förhörsledarna reser sig, tar en filt från britsen och går mot Charles. För en kort sekund tror jag att de ska täcka ansiktet på honom och leda iväg honom. Blodet isar i ådrorna. Istället ber han Charles resa sig. Han ställer sig på Charles stol och täcker fönstret med filten. Varför vet jag inte, det var inte soligt, men det var väl bättre än att täcka Charles i alla fall ; )
Det fortsätter att ringas (jag kan säga så här; innan det här är över så har minst 50 samtal ringts och tagits emot framför mig). Vi fotograferas. De beslagtar minneskorten. Förhöret fortsätter.
Vi byter rum. Ett annat likadant med ett skrivbord, stolar längs med väggarna och en brits. De frågar om vi vill ha vatten. Jag är uttorkad redan sedan innan, och svarar ja, men det kommer inget. Nya förhörsledare. Flera personer kommer och går, vissa skakar hand med oss men stannar inte. Mer frågor till Charles än till mig. Tiden går. Det är mycket lång väntan mellan förhören. Nu har vi varit där i två timmar kanske. Vissa av förhörsledarna är ganska trevliga och lite ursäktande, typ ledsen för byråkratin och reglerverket, andra mer sakliga, och en del lite mer nasty.
Jag har inte berättat att jag jobbar för en tidning, eller att jag skriver en bok. I mina papper står det ekonom och att jag har en egen firma, ingen ide att försöka ändra den storyn, tänker jag. Samtidigt finns hela tiden risken att nån av dem googlar mitt namn och trackar det till VA och att jag skriver för en tidning. Såna här regimer är ju närvarande på nätet och det är nog inte kul att bli påkommen med att ljuga i förhör (Första dan efter att jag publicerat ett inlägg på bloggen i Iran hade jag 19 besökare på bloggen - inifrån Iran. tror inte det var Irans flitiga skara av civila bloggläsare så efter det stängde jag ner bloggen tills jag kom hem)
En annan man kommer, säkert den tolfte killen som passerar rummet, men han verkar inte vara härifrån. Han hälsar på alla. Efter en stund verkar det som att vi är klara. Den här killen ska ta oss härifrån. Han ler och säger att allt är no problem. Sen vi plockades upp vid fabriken har det snart gått tre timmar. Mannen får våra minneskort och Charles pass.
Vi lämnar bygganden och går alla ut till Mohemmeds bil. Mannen sätter sig i bilen med oss. Vi åker iväg, ut genom grindarna. Mannen säger att han är från informationsministeriet, att han jobbar som journalist där (?). Han säger hela tiden, no problem. Han känns inte riktigt förtroendeingivande.
När vi kommit 10 meter utanförgrindarna kommer en minibuss och tvingar in oss mot vägkanten. En av agenterna hoppar ur, en av de sura förhörsledarna, och går fram till oss. Informationsministeriemannen går ut, de bitchar. Sura förhörsledaren går fram till Mohemmed och instruerar oss att följa efter. (fick senare veta att han egentligen ville ta oss till en arrest, där folk enligt Mohemmed blir ”bortglömda”. Vi körde förbi den anläggningen senare. Såg mer ut som Bangkok Hilton än Khartoum Hilton).
Informationsministeriemannen hoppar in igen och vi följer efter minibussen. Vi kommer till en militäranläggning. Feelgoodfaktorn i bilen är nu mycket låg. De cirkulerar militärer runt om oss. Två män kommer ut, de känner Informationsministeriemannen. Vi förflyttas till minibussen där vi får vänta. Informationsministeriemannen frågar om jag har mobiltelefon, han tar den. Journalist yeah right. Jag jobbar också som journalist på VA. Vi frihetsberövar utlänningar och kör ut dem till Muskö hela dagarna.
(i de förra förhören tog de numret till mobilen och jag fick lägga den på bordet, men de tog den aldrig ifrån mig, ingen frågade om jag hade bilder på den och jag sa inget heller).
Efter en stunds väntan ska vi åka vidare. Skönt att lämna militäranläggningen men mindre skönt att nu förstå att man är i händerna på en helt ny säkerhetstjänst.
Vi kommer fram till en öde regeringsbyggnad, nånstans. Vi leds genom en massa korridorer upp till ett rum. Här väntar vi, Mohemmed, Charles, jag, Informationsministeriemannen och en man till. Vi väntar på att nån ytterligare ska komma och förhöra oss. Tiden går. Telefonerna fortsätter ringa, men nu mindre intensivt än tidigare. Nu är det sex timmar sen vi plockades upp vid fabriken. Charles som upprepade tillfällen sagt att han ska med flyget till Cairo vid sju har nu missat sitt flyg (visade sig sen att det var försenat pga demonstrationerna i Cairo, men i alla fall). Vid ett tillfälle får vi tillbaka min telefon för att Charles ska ringa flygplatsen. Jag passar då på att radera nästan alla bilder jag har i telefonen eftersom jag inte vill att de ska komma på nu, efter sex timmars förhör, att jag har mer bilder.
Till slut kommer the big kahuna of Sudani intelligence, tillsammans med en annan riktigt stor kille. Han är välklädd, lugn, samlad och trevlig. Han sitter ner och går igenom allt bit för bit. Vilka vi är, vad vi gör här, han tittar på alla bilder i kameran tillsammans med oss. När han är klar med Charles tar han mig. När jag svarar att jag är i Sudan som turist stirrar han mig i ögonen och säger ”I don’t believe you.” Det var svettigt att höra kan jag säga. Jag har förklarat att jag ska träffa en vän till en vän här, men det verkar inte flyga riktigt. ”If you had business here then that would be ok, but noone comes here to tourist. It’s not safe.” Jag beslutar mig för att fortsätta på min ekonomstory och inte ändra den halvvägs igenom.
Efter en hel del frågor och stirrande på mig så beslutar sig mannen för att vi är klara. Vi skakar hand och han förklarar ursäktande varför de är så nojiga. Han säger att han hoppas att det inte ska påverka vår bild av Sudan och att vi ska känna oss välkomna. ”Ja, ja, absolut, visst, nej inte alls.” I Sverige kallar vi sånt här för att trakassera utlänningar men jag hoppar över att berätta det för honom.
På väg i trapporna ner ringer hans mobil – igen! Nu har jag god lust att baka in allas mobiler över näsbenet på dem. Vi blir kvarhållna i trappen. I ytterligare en kvart som känns som en timme. Till slut kommer vi därifrån. Helt slut. Jag dricker en liter vatten i ett svep när vi kommer tillbaka till hotellet. Kändes inte helt 100 att blogga om det här så länge jag var kvar i Sudan men nu sitter jag på balkongen på hotellet i Dubai och tittar ut över Dubai Creek. En jäkla vrickad erfarenhet rikare.
Jag fick frågan om hur det gick för Mohemmed. Han som är mer luttrad än jag tog det hela med något mer ro och var mest självanklagande och ursäktade, även de på hotellet verkade mer skämmas. Med det är lugnt med honom iaf och vi har även pratat i telefon sen jag kom till Dubai.
Anläggningen ligger i Omdurmans industriområde och är i princip orörd sedan bombningarna. Allt av värde, inredning osv är borta men jag hittade tex små medicinflaskor bland ruinerna, varav en del fortfarande var intakta. Etiketten var upplöst och oläslig men när jag hällde ut innehållet såg det ut som en jodliknande, rödsvart vätska. Anläggningen tillverkade veterinär och malariamedicin.
Charles och jag tar massa bilder, jag både med systemkamera och min iphone. När vi är klara och sätter oss i bilen för att åka vidare kommer tre män och börjar bitcha med Mohemmed. Det är ganska vanligt eftersom folk brukar vilja följa med oss eller att han ska köra oss någonstans. Men den här diskussionen drar ut på tiden.
Medan bitchandet pågår rings det fram och tillbaka i telefonerna och till slut säger Mohemmed att det är säkerhetstjänsten och att de vill ha filmen till kamerorna. Samtidigt sätter sig två av männen i bilen och säger åt Mohemmed att köra.
Telefonerna fortsätter ringa fram och tillbaka och stämningen är ganska hätsk, framförallt mot vår guide. Mig och Charles tittar de knappt på. De säger åt oss att stanna utanför ett hus. En av männen går in. Mohemmed och den andra bitchar vidare. Lite senare kommer mannen ut igen. Vi ska vidare. Det fortsätter ringas och ringas tillbaka.
Det är nämligen förbjudet att fotografera från broar, infrastruktur, statliga och militära byggnader. Dessutom behövs ett fototillstånd för att överhuvudtaget få använda en kamera i landet. Ett sånt får man gratis på nån obskyr myndighet nånstans och vi hade planerat att fixa det på eftermiddagen när vi var tillbaka i Khartoum, men det hade ändå inte gjort nån skillnad nu. De frågade inte ens om vi hade något tillstånd vad jag vet. Mohemmed hade sagt att det skulle vara ok och vi hade bara tagit en rövare på att ingen skulle bry sig ute i ett öde industriområde, på en raserad industritomt.
Vi kommer fram till en inhägnad anläggning och blir ledda in i ett rum. Där finns 3-4 pers, ett skrivbord, 5-6 fåtöljer längs med väggarna och en brits med en filt på. Åtminstone två av männen pratar engelska och börjar förhöra oss. Mohemmed är med och får sig en liten utskällning på arabiska då och då. Männen som plockade upp oss är också med och får svara på en del frågor. Så fort de förstått att Charles är amerikan får han dubbelt så mycket frågor som jag. De tar hans pass men mitt är lyckligtvis kvar på den för alla utlänningar obligatoriska registreringen hos polisen. (Jag bär ett extrapass på mig men beslutar snabbt att inte säga nåt eftersom det saknar visa, har ett annat passnummer och nog framstår som ganska suspekt att ha överhuvudtaget. Om de väl börjar klä av en så är det nog kört i vilket fall som helst och då kan man lika gärna vänta på att ambassaden får komma och rädda en).
Stämningen är ansträngd men inte hotfull. Jag känner mig inte så kaxig nu, kan jag säga. Vid ett tillfälle så pekar en av de ledande förhörsledarna mot britsen och sen mot Charles som sitter framför fönstret. En annan av förhörsledarna reser sig, tar en filt från britsen och går mot Charles. För en kort sekund tror jag att de ska täcka ansiktet på honom och leda iväg honom. Blodet isar i ådrorna. Istället ber han Charles resa sig. Han ställer sig på Charles stol och täcker fönstret med filten. Varför vet jag inte, det var inte soligt, men det var väl bättre än att täcka Charles i alla fall ; )
Det fortsätter att ringas (jag kan säga så här; innan det här är över så har minst 50 samtal ringts och tagits emot framför mig). Vi fotograferas. De beslagtar minneskorten. Förhöret fortsätter.
Vi byter rum. Ett annat likadant med ett skrivbord, stolar längs med väggarna och en brits. De frågar om vi vill ha vatten. Jag är uttorkad redan sedan innan, och svarar ja, men det kommer inget. Nya förhörsledare. Flera personer kommer och går, vissa skakar hand med oss men stannar inte. Mer frågor till Charles än till mig. Tiden går. Det är mycket lång väntan mellan förhören. Nu har vi varit där i två timmar kanske. Vissa av förhörsledarna är ganska trevliga och lite ursäktande, typ ledsen för byråkratin och reglerverket, andra mer sakliga, och en del lite mer nasty.
Jag har inte berättat att jag jobbar för en tidning, eller att jag skriver en bok. I mina papper står det ekonom och att jag har en egen firma, ingen ide att försöka ändra den storyn, tänker jag. Samtidigt finns hela tiden risken att nån av dem googlar mitt namn och trackar det till VA och att jag skriver för en tidning. Såna här regimer är ju närvarande på nätet och det är nog inte kul att bli påkommen med att ljuga i förhör (Första dan efter att jag publicerat ett inlägg på bloggen i Iran hade jag 19 besökare på bloggen - inifrån Iran. tror inte det var Irans flitiga skara av civila bloggläsare så efter det stängde jag ner bloggen tills jag kom hem)
En annan man kommer, säkert den tolfte killen som passerar rummet, men han verkar inte vara härifrån. Han hälsar på alla. Efter en stund verkar det som att vi är klara. Den här killen ska ta oss härifrån. Han ler och säger att allt är no problem. Sen vi plockades upp vid fabriken har det snart gått tre timmar. Mannen får våra minneskort och Charles pass.
Vi lämnar bygganden och går alla ut till Mohemmeds bil. Mannen sätter sig i bilen med oss. Vi åker iväg, ut genom grindarna. Mannen säger att han är från informationsministeriet, att han jobbar som journalist där (?). Han säger hela tiden, no problem. Han känns inte riktigt förtroendeingivande.
När vi kommit 10 meter utanförgrindarna kommer en minibuss och tvingar in oss mot vägkanten. En av agenterna hoppar ur, en av de sura förhörsledarna, och går fram till oss. Informationsministeriemannen går ut, de bitchar. Sura förhörsledaren går fram till Mohemmed och instruerar oss att följa efter. (fick senare veta att han egentligen ville ta oss till en arrest, där folk enligt Mohemmed blir ”bortglömda”. Vi körde förbi den anläggningen senare. Såg mer ut som Bangkok Hilton än Khartoum Hilton).
Informationsministeriemannen hoppar in igen och vi följer efter minibussen. Vi kommer till en militäranläggning. Feelgoodfaktorn i bilen är nu mycket låg. De cirkulerar militärer runt om oss. Två män kommer ut, de känner Informationsministeriemannen. Vi förflyttas till minibussen där vi får vänta. Informationsministeriemannen frågar om jag har mobiltelefon, han tar den. Journalist yeah right. Jag jobbar också som journalist på VA. Vi frihetsberövar utlänningar och kör ut dem till Muskö hela dagarna.
(i de förra förhören tog de numret till mobilen och jag fick lägga den på bordet, men de tog den aldrig ifrån mig, ingen frågade om jag hade bilder på den och jag sa inget heller).
Efter en stunds väntan ska vi åka vidare. Skönt att lämna militäranläggningen men mindre skönt att nu förstå att man är i händerna på en helt ny säkerhetstjänst.
Vi kommer fram till en öde regeringsbyggnad, nånstans. Vi leds genom en massa korridorer upp till ett rum. Här väntar vi, Mohemmed, Charles, jag, Informationsministeriemannen och en man till. Vi väntar på att nån ytterligare ska komma och förhöra oss. Tiden går. Telefonerna fortsätter ringa, men nu mindre intensivt än tidigare. Nu är det sex timmar sen vi plockades upp vid fabriken. Charles som upprepade tillfällen sagt att han ska med flyget till Cairo vid sju har nu missat sitt flyg (visade sig sen att det var försenat pga demonstrationerna i Cairo, men i alla fall). Vid ett tillfälle får vi tillbaka min telefon för att Charles ska ringa flygplatsen. Jag passar då på att radera nästan alla bilder jag har i telefonen eftersom jag inte vill att de ska komma på nu, efter sex timmars förhör, att jag har mer bilder.
Till slut kommer the big kahuna of Sudani intelligence, tillsammans med en annan riktigt stor kille. Han är välklädd, lugn, samlad och trevlig. Han sitter ner och går igenom allt bit för bit. Vilka vi är, vad vi gör här, han tittar på alla bilder i kameran tillsammans med oss. När han är klar med Charles tar han mig. När jag svarar att jag är i Sudan som turist stirrar han mig i ögonen och säger ”I don’t believe you.” Det var svettigt att höra kan jag säga. Jag har förklarat att jag ska träffa en vän till en vän här, men det verkar inte flyga riktigt. ”If you had business here then that would be ok, but noone comes here to tourist. It’s not safe.” Jag beslutar mig för att fortsätta på min ekonomstory och inte ändra den halvvägs igenom.
Efter en hel del frågor och stirrande på mig så beslutar sig mannen för att vi är klara. Vi skakar hand och han förklarar ursäktande varför de är så nojiga. Han säger att han hoppas att det inte ska påverka vår bild av Sudan och att vi ska känna oss välkomna. ”Ja, ja, absolut, visst, nej inte alls.” I Sverige kallar vi sånt här för att trakassera utlänningar men jag hoppar över att berätta det för honom.
På väg i trapporna ner ringer hans mobil – igen! Nu har jag god lust att baka in allas mobiler över näsbenet på dem. Vi blir kvarhållna i trappen. I ytterligare en kvart som känns som en timme. Till slut kommer vi därifrån. Helt slut. Jag dricker en liter vatten i ett svep när vi kommer tillbaka till hotellet. Kändes inte helt 100 att blogga om det här så länge jag var kvar i Sudan men nu sitter jag på balkongen på hotellet i Dubai och tittar ut över Dubai Creek. En jäkla vrickad erfarenhet rikare.
Jag fick frågan om hur det gick för Mohemmed. Han som är mer luttrad än jag tog det hela med något mer ro och var mest självanklagande och ursäktade, även de på hotellet verkade mer skämmas. Med det är lugnt med honom iaf och vi har även pratat i telefon sen jag kom till Dubai.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)