Att sätta mål är meningslöst

Åt lunch med min färgstarke gamle skolkamrat AG igår. Minns när vi skrev högskoleprovet första gången, jag skrev 0,9 han skrev 2,0 - vi var 14 år gamla. Sen dess har det fortsatt i den stilen för honom (och mig). Med ett ganska fläskigt CV som täcker BCG, Goldman Sachs och två hedgefonder i London så kör han nu sin egen låda.

Bakom den galne professorn döljer sig dock en hungrig levnadsfilosof med förvånande djup. Mannen har en häpnadsväckande förmåga att sätta ord på sånt man själv bara misstänker. Två exempel:

• Att sätta mål är meningslöst. För vissa förblir det är en barnslig utopi, en top down strategi som inte är tillämpbar i somliga liv, som våra. Det är som att gå upp på morgonen och bestämma sig för att kämpa för att resten av dagen ska se ut på ett visst sätt. Sen så fort man går ut genom dörren kommer livet in från sidan och tacklar ner en lik förbannat. Han förordar istället att göra mer av det som funkar och mindre av det som inte funkar. Både mer framkomligt och realistiskt. Fick även en bok av honom som heter Getting things done som är på det temat. En must read när jag får chansen.

• På ett träffande sätt bekräftade han också det jag själv känt om min egen korta managementkonsultkarriär. Det är som att vara 50 m under ytan med risk för vertigo, inte veta upp eller ner, fram eller bak, omgiven av alldeles för motiverade människor, och arbeta med så abstrakta saker att det saknar början och slut till den grad att arbetsprocessen blir helt befriad från tillfredsställelsen av att ha avslutat ett väl utfört jobb. Det är därför folk i branschen blir utbrända på ett annat sätt än inom banking.

Varje gång jag träffar AG tanker jag att vi måste umgås mer. Han för verkligen tankarna till Hunter S. Thompsons advokat; “There he goes. One of God's own prototypes. Some kind of high powered mutant never even considered for mass production.”