Lång, löst sammansatt diskussion om världens utveckling och andlighet - Jag var på en middag igår där vi hamnade en disskussion om världens tillstånd, och om världen verkligen blir bättre eller sämre. Jag hamnade i rollen som naiv optimist som inte begrep eller hade sett nånting, medan en annan av deltagarna tyckte man bara skulle dra i handbromsen på hela skiten ungefär.
Jag är naturligtvis långt ifrån medveten om allt skit som händer omkring oss, i vår närhet, alla 13-åriga tjejer som bli våldtagna på skoltoaletten, all hopplöshet hos invandrarbarn i Rinkeby, allt knark och mobiltelefonanvändande (!?) som kryper ner i åldrarna, och medvetenhet är ju absolut ett rekvisit för att kuna förändra! Men trots det, och trots att det pågår fler väpnade konflikter i världen nu än nånsin tidigare, trots att polarisarna håller på att smälta och arterna dö ut, och trots att barnen i Manilla lever på att sortera sopor på sotipparna medan staten och kyrkan förbjuder preventinmedel, så har jag valt att tro på att världen faktiskt går framåt och utvecklas.
För att behålla den kanske naiva inställningen har jag funnit det lika viktigt att leva sin övertygelse. Sverige skickar vidare 1% av sin BNP i bistånd, och utan att veta så misstänker jag det är mer än för 50 år sen, både i absoluta tal och som andel av BNP. Jag är övertygad om att det har möjliggjorts inte bara av en ökning i bildnings- och medvetandenivå och levnadsstandard, utan även en utveckling på det sjäsliga planet, helt enkelt för att människan är god och vi har velat det.
För nåt år sen så satt jag ett år i Röda Korsets telefonjour som ’jourhavande medmännsika’, en verksamhet som inte är till för att lösa, hjälpa eller psykologisera utan bara för att lyssna, absorbera och finnas till. Dit ringer oavbrutet gamla, unga, ensamma, jagade, pensionärer, handikappade, innerstadsmänniskor, folk som känner att de inte har en plats i samhället längre, änklingar, självmordskandidater, vuxna, barn, you name it! Utgångspunkten för verksamheten är antagandet att det finns ett förlösande och lindrande värde i sig självt att bara lyssna och absorbera. Det gav bland många andra saker en lite bättre insikt i vilken djup, kompakt ensamhet det finns därute, men jag tror faktiskt att jag, utan att lägga mig i och ha synpunkter, utan att vilja lösa och förändra alltihop, utan att dra i handbromsen, faktiskt gjorde nåt meningsfullt utan att göra nånting annat än att bara finnas till.
På något sätt så är det som att jag tro att världen går framåt, och jag tycker att mycket faktiskt pekar på att det är så. Att det finns mer kärlek och omtanke idag än nån gång tidigare, att förutsättningarna för att skapa sig ett lyckligt liv faktiskt blir bättre och bättre, inte på alla plan samtidigt och absolut inte för alla människor samtidigt, men as we speak så är det till exempel enorma grupper världen, hundratals miljoner människor, som passerar tröskeln till fattigdom på uppsidan, just på grund av att utvecklingen går framåt på andra plan, ekonomiskt och socialt till exempel, vilket skapar möjligheter.
I det lite större perspektivet så kan man ju notera att (a) 99% av alla arter som nånsin levt på jorden var utdöda redan innan människan kom att dominera allt, (b) det enligt Chicago-professorn Jack Sepkoski går en 28 miljoner års periodicitet i de stora utdöendena, och att det sen faktiskt kommer nya arter, (c) männsikan kanske inte är skapelsens krona ; ) att vi männsikor kanske muppat till vår chans, men att vi antagligen inte kommer lyckas förstöra den enda bekräftade förekomsten av liv i universum.
... avslutningsvis ska jag nog nämna också, så det inte blir för skenheligt, att jag faktiskt slutade i telefonjouren för att jag inte pallade med gnället ; )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar