För de allra flesta marknadshandlade tillgångar anses tillgång och efterfrågan bestämma priset, men inte guld, menar många.
Guld har historiskt sett utgjort grunden i världens valutasystem genom den sk guldmyntfoten, ett penningsystem där penningmängder och valutor var kopplade till centralbankernas guldreserver. Guldets koppling till penningsystemet levde kvar ända till 1971 då Bretton-Woodssytemet kollapsade, vilket resulterade i flytande växelkurser och en fri prissättning på guld.
Dock antas guldpriset långsiktigt istället vara en funktion av andra, finansiella faktorer såsom räntor, inflationstakt och valutakursrelationer (historiskt sett har guldpriset haft en negativ korrelation med US dollarn, vilken brutits på senare tid). Även inflationstakten på guld (ökad tillgång i världen) har en påverkan på priset men studier visar att nettoökningen (ca 2500 ton per år) helt absorberas enbart av smyckestillverkningen och industriguld (huvudsakligen elektronikprodukter), och inte ger någon ökning av volymen investeringsguld.
Smyckesindustrin står för ca 84% av guldanvändningen och trots att elektonikindustin bara utgör ca 11% av guldkonsumtionen, så är koncentrationen av guld förvånande hög. Ur ett ton malm kan man i regel bara få ut ca 2-5 gram guld medan ett ton gamla mobiltelefoner innehåller hela 150 gram guld.
År 1999 slöt de europeiska centralbankerna ett avtal (CBGA Central Bank Gold Agreement) som reglerade deras utförsäljning på guld (för att förhindra de kraftiga störningar i guldpriset man sett under 90-talet), avtalet förnyades 2004 där de enades om att tillsammans sälja högst 500 ton guld per år. I spåren av de statliga stöd som planeras för att hantera finanskrisen och lågkonjunkturen så menar en del att IMF, som inte har någon penningreserv men som har guld, kan komma att sälja guld vilket kan leda till en kortsiktig press på priserna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar