Ligger fortfarande helt immobiliserad av mitt ryggskott. Sov efter omständigheterna bra inatt även om jag hade ett par timmar mitt i natten då jag bara ville vrida mig om till en annan ställning men inte kunde.
Känner mig som Hugh Grant i Om en pojke, filmen där han är så undersysselsatt att han delar in livet i 30 minuters block för att få tiden att gå. Jag gör typ samma sak fast för att allt tar typ 30 minuter när det gör så ont.
Resa mig upp: 30 minuter
Gå på toaletten: 30 minuter
Göra en smörgås: 30 minuter
Lägga mig på sängen: 30 minuter
Min kompis N som haft flera ryggskott sa att det tog typ 2 dagar innan han kunde börja röra sig, så förhoppningsvis kanske jag kan se fram emot nån lindring mot kvällen eller morgondagen.
För att inte bara ligga och tycka synd om mig själv så går jag in och läser lite på Annas blogg om livet här och nu. Hon fick en riktigt aggressiv cancer precis efter att hon hade fått barn, och bloggar nu om ep-anfall, förlamning, ambulansfärder till KS, systemkollaps och närminnesförluster. Och att ha en liten dotter. Gripande och läsvärt för alla, och sätter saker i perspektiv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar