Vykort från Sudan - del 4, halvdag med säkerhetstjänsten

På min amerikanske väns initiativ så begav vi oss till Al-Shifafabriken. Den bombades av USA 1998 som hämnd för att Sudan låtit Usama Bin Laden använda landet som bas när han planerat bombningarna mot ambassaderna i Dar Es Salaam och Nairobi, och för att fabriken misstänktes vara en anläggning för kemiska stridsmedel. Det visade sig senare vara helt ute i skogen fel.

Anläggningen ligger i Omdurmans industriområde och är i princip orörd sedan bombningarna. Allt av värde, inredning osv är borta men jag hittade tex små medicinflaskor bland ruinerna, varav en del fortfarande var intakta. Etiketten var upplöst och oläslig men när jag hällde ut innehållet såg det ut som en jodliknande, rödsvart vätska. Anläggningen tillverkade veterinär och malariamedicin.

Charles och jag tar massa bilder, jag både med systemkamera och min iphone. När vi är klara och sätter oss i bilen för att åka vidare kommer tre män och börjar bitcha med Mohemmed. Det är ganska vanligt eftersom folk brukar vilja följa med oss eller att han ska köra oss någonstans. Men den här diskussionen drar ut på tiden.

Medan bitchandet pågår rings det fram och tillbaka i telefonerna och till slut säger Mohemmed att det är säkerhetstjänsten och att de vill ha filmen till kamerorna. Samtidigt sätter sig två av männen i bilen och säger åt Mohemmed att köra.

Telefonerna fortsätter ringa fram och tillbaka och stämningen är ganska hätsk, framförallt mot vår guide. Mig och Charles tittar de knappt på. De säger åt oss att stanna utanför ett hus. En av männen går in. Mohemmed och den andra bitchar vidare. Lite senare kommer mannen ut igen. Vi ska vidare. Det fortsätter ringas och ringas tillbaka.

Det är nämligen förbjudet att fotografera från broar, infrastruktur, statliga och militära byggnader. Dessutom behövs ett fototillstånd för att överhuvudtaget få använda en kamera i landet. Ett sånt får man gratis på nån obskyr myndighet nånstans och vi hade planerat att fixa det på eftermiddagen när vi var tillbaka i Khartoum, men det hade ändå inte gjort nån skillnad nu. De frågade inte ens om vi hade något tillstånd vad jag vet. Mohemmed hade sagt att det skulle vara ok och vi hade bara tagit en rövare på att ingen skulle bry sig ute i ett öde industriområde, på en raserad industritomt.

Vi kommer fram till en inhägnad anläggning och blir ledda in i ett rum. Där finns 3-4 pers, ett skrivbord, 5-6 fåtöljer längs med väggarna och en brits med en filt på. Åtminstone två av männen pratar engelska och börjar förhöra oss. Mohemmed är med och får sig en liten utskällning på arabiska då och då. Männen som plockade upp oss är också med och får svara på en del frågor. Så fort de förstått att Charles är amerikan får han dubbelt så mycket frågor som jag. De tar hans pass men mitt är lyckligtvis kvar på den för alla utlänningar obligatoriska registreringen hos polisen. (Jag bär ett extrapass på mig men beslutar snabbt att inte säga nåt eftersom det saknar visa, har ett annat passnummer och nog framstår som ganska suspekt att ha överhuvudtaget. Om de väl börjar klä av en så är det nog kört i vilket fall som helst och då kan man lika gärna vänta på att ambassaden får komma och rädda en).

Stämningen är ansträngd men inte hotfull. Jag känner mig inte så kaxig nu, kan jag säga. Vid ett tillfälle så pekar en av de ledande förhörsledarna mot britsen och sen mot Charles som sitter framför fönstret. En annan av förhörsledarna reser sig, tar en filt från britsen och går mot Charles. För en kort sekund tror jag att de ska täcka ansiktet på honom och leda iväg honom. Blodet isar i ådrorna. Istället ber han Charles resa sig. Han ställer sig på Charles stol och täcker fönstret med filten. Varför vet jag inte, det var inte soligt, men det var väl bättre än att täcka Charles i alla fall ; )

Det fortsätter att ringas (jag kan säga så här; innan det här är över så har minst 50 samtal ringts och tagits emot framför mig). Vi fotograferas. De beslagtar minneskorten. Förhöret fortsätter.

Vi byter rum. Ett annat likadant med ett skrivbord, stolar längs med väggarna och en brits. De frågar om vi vill ha vatten. Jag är uttorkad redan sedan innan, och svarar ja, men det kommer inget. Nya förhörsledare. Flera personer kommer och går, vissa skakar hand med oss men stannar inte. Mer frågor till Charles än till mig. Tiden går. Det är mycket lång väntan mellan förhören. Nu har vi varit där i två timmar kanske. Vissa av förhörsledarna är ganska trevliga och lite ursäktande, typ ledsen för byråkratin och reglerverket, andra mer sakliga, och en del lite mer nasty.

Jag har inte berättat att jag jobbar för en tidning, eller att jag skriver en bok. I mina papper står det ekonom och att jag har en egen firma, ingen ide att försöka ändra den storyn, tänker jag. Samtidigt finns hela tiden risken att nån av dem googlar mitt namn och trackar det till VA och att jag skriver för en tidning. Såna här regimer är ju närvarande på nätet och det är nog inte kul att bli påkommen med att ljuga i förhör (Första dan efter att jag publicerat ett inlägg på bloggen i Iran hade jag 19 besökare på bloggen - inifrån Iran. tror inte det var Irans flitiga skara av civila bloggläsare så efter det stängde jag ner bloggen tills jag kom hem)

En annan man kommer, säkert den tolfte killen som passerar rummet, men han verkar inte vara härifrån. Han hälsar på alla. Efter en stund verkar det som att vi är klara. Den här killen ska ta oss härifrån. Han ler och säger att allt är no problem. Sen vi plockades upp vid fabriken har det snart gått tre timmar. Mannen får våra minneskort och Charles pass.

Vi lämnar bygganden och går alla ut till Mohemmeds bil. Mannen sätter sig i bilen med oss. Vi åker iväg, ut genom grindarna. Mannen säger att han är från informationsministeriet, att han jobbar som journalist där (?). Han säger hela tiden, no problem. Han känns inte riktigt förtroendeingivande.

När vi kommit 10 meter utanförgrindarna kommer en minibuss och tvingar in oss mot vägkanten. En av agenterna hoppar ur, en av de sura förhörsledarna, och går fram till oss. Informationsministeriemannen går ut, de bitchar. Sura förhörsledaren går fram till Mohemmed och instruerar oss att följa efter. (fick senare veta att han egentligen ville ta oss till en arrest, där folk enligt Mohemmed blir ”bortglömda”. Vi körde förbi den anläggningen senare. Såg mer ut som Bangkok Hilton än Khartoum Hilton).

Informationsministeriemannen hoppar in igen och vi följer efter minibussen. Vi kommer till en militäranläggning. Feelgoodfaktorn i bilen är nu mycket låg. De cirkulerar militärer runt om oss. Två män kommer ut, de känner Informationsministeriemannen. Vi förflyttas till minibussen där vi får vänta. Informationsministeriemannen frågar om jag har mobiltelefon, han tar den. Journalist yeah right. Jag jobbar också som journalist på VA. Vi frihetsberövar utlänningar och kör ut dem till Muskö hela dagarna.

(i de förra förhören tog de numret till mobilen och jag fick lägga den på bordet, men de tog den aldrig ifrån mig, ingen frågade om jag hade bilder på den och jag sa inget heller).

Efter en stunds väntan ska vi åka vidare. Skönt att lämna militäranläggningen men mindre skönt att nu förstå att man är i händerna på en helt ny säkerhetstjänst.

Vi kommer fram till en öde regeringsbyggnad, nånstans. Vi leds genom en massa korridorer upp till ett rum. Här väntar vi, Mohemmed, Charles, jag, Informationsministeriemannen och en man till. Vi väntar på att nån ytterligare ska komma och förhöra oss. Tiden går. Telefonerna fortsätter ringa, men nu mindre intensivt än tidigare. Nu är det sex timmar sen vi plockades upp vid fabriken. Charles som upprepade tillfällen sagt att han ska med flyget till Cairo vid sju har nu missat sitt flyg (visade sig sen att det var försenat pga demonstrationerna i Cairo, men i alla fall). Vid ett tillfälle får vi tillbaka min telefon för att Charles ska ringa flygplatsen. Jag passar då på att radera nästan alla bilder jag har i telefonen eftersom jag inte vill att de ska komma på nu, efter sex timmars förhör, att jag har mer bilder.

Till slut kommer the big kahuna of Sudani intelligence, tillsammans med en annan riktigt stor kille. Han är välklädd, lugn, samlad och trevlig. Han sitter ner och går igenom allt bit för bit. Vilka vi är, vad vi gör här, han tittar på alla bilder i kameran tillsammans med oss. När han är klar med Charles tar han mig. När jag svarar att jag är i Sudan som turist stirrar han mig i ögonen och säger ”I don’t believe you.” Det var svettigt att höra kan jag säga. Jag har förklarat att jag ska träffa en vän till en vän här, men det verkar inte flyga riktigt. ”If you had business here then that would be ok, but noone comes here to tourist. It’s not safe.” Jag beslutar mig för att fortsätta på min ekonomstory och inte ändra den halvvägs igenom.

Efter en hel del frågor och stirrande på mig så beslutar sig mannen för att vi är klara. Vi skakar hand och han förklarar ursäktande varför de är så nojiga. Han säger att han hoppas att det inte ska påverka vår bild av Sudan och att vi ska känna oss välkomna. ”Ja, ja, absolut, visst, nej inte alls.” I Sverige kallar vi sånt här för att trakassera utlänningar men jag hoppar över att berätta det för honom.

På väg i trapporna ner ringer hans mobil – igen! Nu har jag god lust att baka in allas mobiler över näsbenet på dem. Vi blir kvarhållna i trappen. I ytterligare en kvart som känns som en timme. Till slut kommer vi därifrån. Helt slut. Jag dricker en liter vatten i ett svep när vi kommer tillbaka till hotellet. Kändes inte helt 100 att blogga om det här så länge jag var kvar i Sudan men nu sitter jag på balkongen på hotellet i Dubai och tittar ut över Dubai Creek. En jäkla vrickad erfarenhet rikare.

Jag fick frågan om hur det gick för Mohemmed. Han som är mer luttrad än jag tog det hela med något mer ro och var mest självanklagande och ursäktade, även de på hotellet verkade mer skämmas. Med det är lugnt med honom iaf och vi har även pratat i telefon sen jag kom till Dubai.