På temat andligt - Jag har en kompis J vars pappa var döv (idag bortgången). En kväll satt vi och pratade om det här med att vara döv, blind eller stum. När jag tänkte på de här sakerna senast, alltså när jag var i 10års åldern, och satt och vände ut och in på alla såna här funderingar i massa absurda "om du fick välja"-scenarion, så minns jag att jag tänkte: stum - det måste vara jobbigt men det funkar väl, döv - det är en riktig bitch, men blind - det är det stora mörkret!!
Då sa J "min pappa skulle byta döv mot blind any day of the week!" och knäppte med fingrarna! "Va?!" sa jag. Han fortsatte "hur många grejer behöver du se egentligen?", speciellt om du skulle bli blind idag, i vuxen ålder - inte så många grejer. Men om man är döv så kan man visserligen sitta med på middagen, man kan få maten skickad till sig, och man kan kommunicera hjälpligt med männsikor omkring sig, bättre med de som kan teckenspråk. Men man är ju utestängd från alla spontana möten och konversationer, alla större middagssamtal, alla långa, djupa fantiseringar och filosoferingar. Och det är ju det som verkligen är the shit! Mötena med andra människor! I jämförelse med det så finns det ju ingen film, tavla eller utsikt som kan mäta sig!
Så nu skulle jag också välja blind framför döv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar